Hunden och benet
Något om problemreduktion
Tänk dig att du är en hund, därtill en just nu väldigt hungrig hund, sugen på ett smaskigt ben. Tur är att du råkar ha någon i närheten som just kastar ett ben till dig! Problemet råkar nu vara att benet flög över ett stängsel som nu blockerar dig. Det finns dock en öppen grind femtio meter bort som du kan utnyttja. Hur tillämpas problemreduktion här? Hur kan problemrummet se ut? Problemet inbegriper naturligtvis inte sådana idéer som att hoppa över stängslet.
En del hundar springer rakt fram till stängslet och sedan inser att de inte kan komma igenom det och ställer sig därför och skäller irriterat. Andra hundar springer till grinden, och får sedan tag på benet; och en tredje grupp kanske springer fram till stängslet, inser att det inte går att ta sig igenom det, och springer sedan till grinden. Tänker vi oss det först ovan nämnda alternativet, blir delproblemen att:
1. ta sig till stängslet
2. ta sig genom stängslet
3. ta sig till benet
Mycket logiska alternativ, om man bara tittar på en mycket liten del av problemet. Naturligtvis vore det väl bäst att springa direkt i den riktning där benet fanns, eftersom avståndet är kortast? Här har problemavstånd och fysiskt avstånd förväxlats.
Den andra typ av hundar, som springer genom grinden, kanske föreställer sig problemet som följer:
1. spring fram till grinden
2. ta sig genom grinden
3. ta sig till benet
Kanske har de prövat tanken att göra som i alternativ ett, men tack vare något slags återkoppling inser de att det inte kommer att lyckas. De här hundarna har en klar uppfattning om problem avstånd kontra fysiskt avstånd.
Den tredje kategorin som springer fram till stängslet först, och sedan inser att de borde springa till grinden, har samma potential som de som direkt sprang genom grinden. Skillnaden är att de inte har samma klara uppfattning om problemrummet.
Tänk så många problem i vardagen vi löser där vi måste aggera någon av dessa grupper. Ibland ser vi ingen utväg alls. Ibland ser vi lösningen direkt även om den innebär en liten förvrängning av problemrummet eller ett till synes försvårande av problemet som helhet. Ibland händer det ju också att vi är som hundarna i alternativ 3. Vi inser inte hur vi borde gjort förän vi prövat det som visar sig vara felaktigt.
Hur programmerar man en AI som klarar av allt detta? Jag vet inte, men kanske är inte den här reduktionistiska synen lämplig inom AI-programmering…
